• Tänk att vi hade gjort den här resan 10 år tidigare utan att lägga märke till dom. Att vi inte såg. Vi levde visserligen i en annan verklighet då, med andra intressen och annat fokus. Men ändå. Nu kunde vi inte sluta fascineras, inte sluta titta. Inte sluta tänka på hur livet kunde te sig på en sån här plats och i ett sådant hus. Dom fanns överallt, dom gamla trähusen med snickarglädje utöver det vanliga och en färgskala som stod i bjärt kontrast till det omkringliggande landskapet av snö och is, tallar och granar, fabriker som spydde ut svart rök och fabriker med trasiga fönster dit ingen människa längre gick för att arbeta. Husen fascinerade och imponerade på oss. Husen som en gång byggdes på den eviga kälen hade värmt upp marken de stod på och sakta, sakta börjat sjunka genom jorden, linjerna var inte längre raka och taken behövdes i många fall lagas. Men dom stod där, år efter år, genom heta somrar och bitande vintrar, sida vid sida som vittnen till en omvälvande historisk resa. Och människorna som bodde i husen gjorde vad dom kunde för att dom skulle finnas till ytterligare en stund. Räckte inte den blå färgen så fanns det kanske lite lila färg kvar någonstans. Och hade man inget virke för att byta ut dålig panel så fanns det kanske en gammal reklamskylt att ta till.

    Resan gick landvägen genom Ryssland, Kazakstan och Uzbekistan och dessa möbler är en hyllning till de vackra sneda, väderbitna husen som står där många andra faller.